Sprint 2 2025

En månad in på racingsäsongen var det dags för årets andra sprint. Denna gång kunde Aron inte följa med, så jag fick köra själv. Och med tanke på hur tajt det var förra gången var det kanske tur för mig att han inte var med. Det är bara en tidsfråga innan han slår mig.

Nytt för denna gång var att jag och Aron hade monterat av vindrutan och satt på vindavvisaren istället. Senaste körningen hade jag fått en stor spricka tvärs över rutan, och när jag insett hur lätt det var att montera bort rutan tänkte jag passa på. (Ny ruta är beställd.) När jag kör på bana inser man vad o-aerodynamiskt det är med vindrutan. I slutet på rakan känns det som att trycka en ladugårdsvägg genom fartvinden; det är svårt att pressa bilen över 160 km/h. I de relativt låga hastigheterna på konbana gör nog vindrutan inte så stor skillnad. Men det var intressant att prova.

Det främsta intrycket var att sikten faktiskt försämrades! Vindavvisaren blockerar nedersta 10 cm ovan motorhuven, och gör att man knappt ser hjulen längre, vilket gör det svårare att köra tajt mot konerna. Jag fick köra på känsla. Till nästa sprint ska jag nog skippa vindruta/vindavvisare helt.

Det blev en härlig kväll med fint väder. Och det var många som tagit sig till Vårgårda. Trevligt med nya bekantskaper, både ansikten och bilar.

Färdiglastad och med vindavvisare

Amerikanskt

Förarmöte

Severin, Humlan och en Legends

Två MC-motorer

McLaren och hemmabyggt rörramsprojekt

Resultatmässigt gick det sådär. Per slog till med några tidiga bra tider som jag inte lyckades slå. Och med r-däckstillägg hamnade jag dryga sekunden efter honom. Men en andraplats (vilket jag antar det blev) får väl betraktas som godkänt, inte mer. Hade behövt en till vinst eftersom jag kommer missa nästa sprint.